Sista augusti och grejer, därmed kan man väl säga att sommaren är slut på riktigt
eller hur man ska säga. Det kan man väl tycka att den varit ett tag med tanke på vädret,
i och för sig. Å andra sidan klagar jag inte över det då jag längtat efter nuet,
ja, hela sommaren faktiskt. För vad kan vara bättre än att få hem den man älskar igen?

Hursomhelst.. hemma är han i alla fall och jag kan inte säga annat än att jag är lycklig
rakt igenom då det är precis vad jag är. Det går inte att beskriva vad jag känner just nu.

Nu sitter man här efter en morgonpromenad med vovven och snart blir det stan,
tänkte att jag skulle fusksola lite. Man vill ju gärna hålla kvar brännan så länge man kan
om man säger så, och alla vet ju hur fort den faktiskt försvinner.
Men ja ja, om jag ska vara ärlig så vill jag att dagen bara går jävligt fort kan jag säga,
för efter inatt kommer jag inte vara ensam längre
och ni anar inte hur bra det känns att snart ha honom vid sin sida igen, det kallas trygghet.


För så som det har känts att vara ensam.. det har varit hemskt. Förr var man van vid
att vara det och ta sig igenom alla motgångar på egen hand vad det än kunde handla om,
men sen han kom in i mitt liv har det varit annorlunda.
Sen det blev vi har vi varit två. Jag har inte behövt försvinna in i mig själv och dölja allt
vad jag känner, jag har istället kunnat öppna mig och delat med mig av det
för att sedan må bra mycket bättre. Och det är just det som har gjort att det varit så tufft.
När man är van vid att alltid ha någon där, för att sedan behöva tackla allt själv..
det här med Zorino har därför varit svårt för mig att bearbeta, det hade det nog varit ändå.
Och vad som stör mig är att väldigt många verkar tro att jag lämnat honom bakom mig,
men det har jag inte. Det kommer jag aldrig kunna göra.
Jag ser fortfarande in i hans box med tanken på att det är just han som borde ha stått där..

Jag tänker för mycket, jag hatar när jag gör det. För det gör knappast saker bättre,
det gör det aldrig. Jag behöver verkligen sysselsätta mig nu när hösten snart är här också,
för jag hatar hösten. Eller kanske inte själva hösten egentligen,
men hur jag alltid känner mig då. Det är faktiskt konstigt att det fortfarande blir så,
jag förstår verkligen inte varför.. inte längre. Fast det är nog rätt mycket jag inte förstår,
i alla fall inte när det kommer till den där biten med att förstå sig själv.

Nu är man hemma igen.. och som jag känner just nu känns det varken bra eller dåligt,
men det är skönt att vara hemma med bara hunden som sällskap just för tillfället i alla fall.
Det är ett som är säkert. Vad som också är säkert är att jag aldrig,
och då menar jag aldrig, skulle orka med att bo med familjen igen. Första dagarna gick bra..
men sen blev det för påfrestande, om jag får säga det som så. För det var det verkligen.

Hursomhelst så har veckan i det stora hela varit bra ändå då man ändå upplevt en hel del,
tänkte att jag slänger upp lite bilder här till att börja med så får jag se när syrran skickar sina
senare när hon får tid. Förövrigt vill jag bara att det ska bli söndag nu.. jag kan inte vänta,
inte längre, jag står inte ens ut med tanken på väntan längre. Jag vill bara ha dig här och nu.

Sista kvällen här hemma på drygt 1 vecka då, känns ganska lustigt måste jag säga
och ännu lustigare kommer det kännas att lämna bort Floyd imorgon, men det går nog bra.

Jag å andra sidan har lite skuldkänslor över det då jag inte riktigt vet hur han reagerar,
jag menar.. med tanke på alla gånger han lämnats bort gång på gång. Men samtidigt så tror
och hoppas jag på att han vet att han hör hemma här, hos oss.
Hursomhelst så ska jag avsluta här och lägga all tid på honom istället, för det är han värd!

Med tanke på att det mestadels varit depp-talk här i bloggen på senare tid, minst sagt,
så känner jag faktiskt att jag måste slänga in några rader om att jag ändå mår relativt bra
och trivs med vad jag har trots att jag saknar en stor del av mitt liv.
För det handlar väl ändå om att se allt man har också, och inte bara på vad man hade
trots att det är vad man oftast tänker på. Vissa dagar är bättre, andra sämre.
Vissa dagar är allt lättare att ta, andra svårare. Så är det för oss alla.

Men oavsett vad så är jag tacksam över att det mesta i mitt liv trots allt ordnat upp sig,
vilket jag haft svårt att tro under många års tid. Det har varit oräknerliga up-and-downs
fast jag står ändå här idag, och det är något jag ska vara glad över.
Och det finns mycket jag har att vara glad över trots att jag kanske inte alltid ser det så,
då jag som ni nog vet ofta ser på saker för negativt.
Men ni ska veta hur tacksam jag är över att ha så många omkring mig som bryr sig,
hur bra jag mår över att ha dig vid min sida trots att du är några hundra mil bort just nu,
och hur otroligt bra du får mig att må genom att bara vara du,
för vad hade jag varit utan er? Allt sker av en anledning, hur svårt det än är att tro ibland.

Jag tycker inte om alla dessa känslor som sliter mig itu just för tillfället kan jag säga,
men det är inget jag tänker göra något åt nu i vilket fall.. allt måste få ta sin tid helt enkelt.

Är tacksam över att ha fått chansen att hjälpa till med V i alla fall, det betyder mycket
för mig även om jag kanske inte sagt eller visat det tillräckligt. Men det är väl sån jag är..
och alltid varit för den delen? Hursomhelst: det jag ville säga var tack, du vet vem du är.

"Don't want to close my eyes, I don't want to fall asleep cause I'd miss you babe
and I don't want to miss a thing. Cause even when I dream of you, the sweetest dream,
will never do. I'd still miss you babe, and I don't want to miss a thing.."

Det går inte.. det är bara att inse fakta: jag kan inte somna utan dig tätt vid min sida,
med dina armar om mig. Sen du åkte har jag inte sovit mer än 5h/natt. Jag är helt slut,
det finns inga ord för hur trött jag egentligen är.. men jag kan ändå inte sova.
Och det stör mig verkligen. För helst av allt, helst av allt
skulle jag vilja sova bort tiden som är kvar nu så jag slipper denna känsla av ensamhet.
Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit såhär svag utan en person förut
för det är precis vad jag är utan dig, svag. Jag är inte hel utan dig. Låt tiden gå fort nu..

Något annat som får mig att vända och vrida på mig om natten, är du. För.. ni anar inte,
det finns inga ord för saknaden jag känner efter dig nu. Det gör ont i mig att tänka på dig,
och det vill jag inte att det ska göra. Jag önskar att jag bara kunde le åt alla minnen
men tårarna kommer fortfarande.. det är svårt utan dig. Jag saknar dig utifrån och in, Z,
det finns inga ord som kan beskriva vad du betydde (och alltid kommer att betyda) för mig.

Finns både mycket och lite att skriva om just nu beroende på hur man ser på saken
men jag hoppar det och öppnar mina tankar om tatueringar till er (som väl läser) istället.

För ja mina vänner, jag går i tatueringstankar.. igen. Men det är väl först nu efter 5 år
som jag börjar bli säker på vad jag faktiskt vill ha. Och det faller helt klart tillbaka på NTZ
på vänster handled. Funderar dock på något mönster bakom texten?
Kanske något i stil med det i headern? Vi får se, vi får se. Det kommer bli av i alla fall,
sen om det blir nu i höst eller senare är sånt som märks.
NU däremot ska jag ta och gå sista rundan med Floyd i alla fall, han är lite otålig just nu..

Ska nog inte skriva så mycket nu ikväll då mitt humör går som i en berg- och dalbana
just nu. Men.. med det till trots måste jag säga att dem här senaste dagarna varit bra ändå!

Slänger upp lite bilder från kvällen igår tills vidare..

Även den här dagen är snart förbi och jag måste säga att det varit en väldigt bra dag,
faktiskt. Att vara tillbaka i miljön man mår som bäst i.. bara det gör allt så mycket lättare.

Sen att det aldrig kommer bli som förut, det säger väl sig självt. För det blir det aldrig,
det kommer det aldrig kunna bli utan dig.. då ingen någonsin kommer kunna ta din plats.
Bara tanken på dig får varje gång mina ögon att fyllas av tårar,
men den får mig samtidigt att le rakt igenom. Du var helt enkelt för bra för att vara sann?

"Korta ord bli långa när jag säger att jag älskar dig, för allting som du är och du tog mig
på fötter igen. Tre ord och jag faller direkt, du&jag, det bästa som hänt. Se mig i ögonen,
jag förstår nu. Jag vet att vi båda vill att det håller i en evighet.
Förlåt mig om jag tvekar ibland men jag lovar att bättra mig precis som jag har sagt
och känner du dig ensam är du aldrig till besvär, för när du behöver mig
kommer jag redan vara där. En bra vän som fanns där ifrån början, du förlät mina fel
och tog bort den onda slöjan.. " Behöver jag i skrivande stund efter den här lilla textsnutten
säga att jag saknar min pojke, min andra hälft? För ja, det är precis vad han är. Minst sagt.



Det är vid din sida jag vill vara, i dina armar jag är trygg. Det finns inte mycket att tillägga
mer än att jag helst av allt skulle velat somna med dina armar om mig nu, redan nu ikväll.
Men jag vet, jag vet att det dröjer några veckor till. Det har varit tufft..
det kan jag inte säga att det inte har, men vi har klarat avståndet bra ändå. Jag saknar dig.