Över 1 dygn har gått nu och det har ändå känts helt okej.. i alla fall fram till nu ikväll
då verkligheten börjat komma ikapp mig. Bilderna från dina sista sekunder här i livet
har gått som på repeat i mitt huvud och jag vet inte vad jag kan göra åt det.
För jag vet att jag aldrig kommer att glömma hur jag stod med ditt huvud i min famn
strax innan jag ledde dig en sista gång och du tog dina sista kliv
innan allt tog slut bara sekunder senare. Det finns inga ord till det, eller överhuvudtaget.
Det enda jag kan säga är att jag hoppas du har det bra nu, you'll always be my sunshine.