Nästan 2 dygn har gått sen senaste inlägget och jag kan väl inte säga allt känns helt okej,
men nog känns det bättre i alla fall och det är väl huvdsaken ändå. Att allt går åt rätt håll igen.
En lättnad är trots allt att Miken börjar förstå att det inte är hans fel att det brister ibland
och att han finns till för mig i dem lägena fast jag vet att han tycker det är jobbigt är guldvärt.

På tal om honom och oss så kan jag inte annat än att ta vara på all tid vi får för varandra nu,
speciellt med tanke på att jag ev. måste klara mig utan honom under runt 5 månaders tid.
Hur nu det ska gå. Hursomhelst så är det inget jag ska tänka på förrän det beslutet är fattat.