Zorino togs ifrån mig. Känns som en hel evighet sen, samtidigt..

känns det som igår. Jag kommer aldrig glömma ögonblicket,

aldrig glömma hans tvekan dem sista stegen han tog här i livet.

Han var rädd för vad som väntade.. efter sprutan var han rädd

trots att han inte riktigt var vid medvetande och det plågar mig,

fortfarande. Det är det som väger tyngst i hans bortgång.

Jag hade accepterat att vi bara skulle få en vecka tillsammans,

accepterat besutet - jag var med och fattade det. Det var tungt,

men det var bäst för honom. Därför var det lättare att ta in

och acceptera, trots att han var en väldigt stor del av mitt liv.

Min bästa vän. Jag saknar honom så otroligt mycket,

varje dag. Med det här vill jag säga.. att jag ska göra ett försök

att släppa taget nu. Jag ska sluta plåga mig själv med dem där

sista 5 minuterna, för det tjänar inget till. 
Jag kunde inte ha gjort något annorlunda. Jag var med honom,

in i det sista.. jag lämnade honom aldrig. Precis som jag lovade

så lämnade jag honom aldrig. Zorino, jag älskar dig. Vila i frid ♥