Om motivationen till det mesta är nere på noll så ser man till att försöka vända på den känslan..

så.. nu först är man hemma igen efter en promenad med Floyd upp mot strömmen, agilityinspirerad

träning för hans del på vägen dit och sen blev det allt intervaller runt spåret där

när vi kom dit. Och tro mig, man kan inte bli annat än lycklig när man ser ner på en exalterad hund!

Bästa, bästa han! Det enda jag känt att jag saknat från Rambodal är att ha skogen utanför dörren

mer eller mindre.. Ockaparken är ju inget att hurra för då det inte är något, i jämförelse. Strömmen..

ja jag kan nog vänja mig vid det. Och sen är det ju faktiskt inte för lång väg att gå, varken till Vrinnevi

eller naturen runt om i Smedby/Rambodal.. saker och ting börjar falla på plats nu, helt enkelt.

Det är en process, allting, men jag börjar tro mer och mer på det här. Det här är rätt för mig, no doubt!