Ikväll är en såndär kväll då saknaden efter dig är för stor och gör alldeles för ont,
jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är bara för mycket just nu, och för tungt att bära.
Det finns nog ingen som förstår hur mycket jag faktiskt saknar dig
eller hur mycket du egentligen betydde, inte helt. Och det finns verkligen ingenting,
inga ord eller någonting alls som kan förklara allt det här.

Jag önskar, jag önskar verkligen att jag kunde stå för min sista viskning till dig
om att allt skulle bli bra.. men hur fan kan det bli det när vi inte längre har varandra?

.

Mhm.. vad ska man säga? Som vanligt far en jävla massa tankar runt i mitt huvud
och som nästan alltid annars så känner jag för att vädra en del av dem här men, nae.
Det enda jag kan säga är väl att jag absolut inte har lust för stallet imorrn
då det, som ni nog kan förstå, bara känns väldigt fel. Men har man lovat så har man,
tyvärr. Äh, jag gör min kusin glad i vilket fall så jag får väl se till att göra det bästa av det.
Nu ska jag fixa det sista här hemma så som att vika tvätt och så i alla fall, låter kul va?

Tänkte att jag kunde slänga upp dem här från "midsommarfirandet" hos mamma igår
även fast det inte bestod av så mycket firande utan bara av god mat, umgänge och, såklart,
en och annan promenad. Vi gjorde en blomsterkrans åt herr Floyd i alla fall,
vilket ni kan se (sen att han föredrog att hellre leka/ apportera med den är en annan sak).


Så ja.. min midsommar blev tillslut så bra som den kunde bli med tanke på förändrigarna
de senaste veckorna. Men om exakt 2 veckor  kommer jag vara glad och fit for fight igen.
Jag kommer i alla fall känna mig helare än vad jag gjort de senaste 6 veckorna
men sen så säger det väl sig självt att tomrummet efter dig alltid kommer att finnas kvar.

Jaha.. då har syrran svikit och lämnat mig här i kalla och tråkiga Sverige för ett varmt
och troligtvis mycket roligare Bosnien. Och nae det finns väl inget att tillägga där faktiskt?
Inte mer än att jag hoppas på att hon får en riktig supersommar i alla fall,
vilket hon absolut är värd. Själv får man väl vänta med sol och värme till i slutet av Augusti
då det är Kreta (platanias) som gäller, vilket jag verkligen verkligen ser fram emot!

Framförallt för att M kommer hem i den vevan och bara det gör mig lycklig rakt igenom
kan jag säga. Men så ska man väl inte se förbi hela sommaren i förväg heller.
Aja, bara 2 veckor till han kommer hem för att dela min semestervecka med mig i alla fall
och det är alltid något, även om det känns långt ifrån tillräckligt. Ta mig till dig här och nu.

Var några dagar sen nu såg jag, men whatever. Just nu händer inte mycket ändå,
inte mer än att jag jobbar, fixar här hemma eller fördriver tiden med Floyd åtminstone.
Så nae.. borsett från dem 3 utspringen jag var på den här/förra veckan
har det inte hänt alltför mycket om man säger så. Och ja, vad kan tilläggas egentligen?

Aja.. slänger ut lite bilder från studenten i veckan så ni slipper läsa om mina tankar
och funderingar, vilka jag tror ni helst slipper undan ändå så.. here they come, enjoy!

1 vecka har gått och det med blandade känslor.. vet faktiskt inte vad jag kan säga
och ärligt talat är det nog lättare att inte säga något alls just nu, hur dumt det än låter.
För det spelar ändå ingen roll då du ändå aldrig kommer tillbaka,
då jag ändå aldrig kommer att få ha dig hos mig. Då jag ändå aldrig kommer bli hel..
för du kommer alltid fattas mig. Det är väl bara att inse att det är så det är
och kommer förbli, hur gärna jag än hade önskat att det inte hade slutat som det gjorde.

M räddade min sommar genom att sms:a mig om att han kommer hem v.28 i alla fall,
så nu har jag något att se fram emot åtminstone. Så 2 veckor semester blir det trots allt:
v.28 då han kommer hem+ veckan vi ska till Grekland i slutet av Augusti.
För ae, jag tog bort mina 3 andra lediga veckor då jag såg dem ganska så onödiga
då jag inte har något att göra nu ändå.. som ni kanske förstår.  Så.. ta vara på tiden hörrni.

Hm ja.. vad finns att skriva egentligen? Mitt liv känns minst sagt meningslöst just nu,
eller rättare sagt så är väl allt rätt så meningslöst. Det känns som om allt bara försvinner,
som om jag förlorar alla som ens betyder något för mig. Och, jag pallar fan inte mer.
Jag gör verkligen inte det. Om du bara var här.. om ni bara var här. Skulle behöva er nu.

Över 1 dygn har gått nu och det har ändå känts helt okej.. i alla fall fram till nu ikväll
då verkligheten börjat komma ikapp mig. Bilderna från dina sista sekunder här i livet
har gått som på repeat i mitt huvud och jag vet inte vad jag kan göra åt det.
För jag vet att jag aldrig kommer att glömma hur jag stod med ditt huvud i min famn
strax innan jag ledde dig en sista gång och du tog dina sista kliv
innan allt tog slut bara sekunder senare. Det finns inga ord till det, eller överhuvudtaget.
Det enda jag kan säga är att jag hoppas du har det bra nu, you'll always be my sunshine.

Dagen jag i drygt en vecka försökt förtränga är nu förbi och hur jobbigt det än är
så känns det ändå helt okej.. än så länge. Visst att det kommer att kännas värre sen,
om ett par dagar, då saknaden tränger sig på och man börjar inse verkligheten
men.. jag försöker ändå se det här positivt. För för honom var det här det bästa ändå
och det är ändå det som är huvudsaken, hur jobbigt det än blir för en själv.
Vi hann åtminstone ta till vara på de här sista dagarna och göra dem till något bra,
och trots att det var hårt idag att bara få den grimma du hade på dig i handen
bara sekunder efter för att sedan gå ifrån dig liggandes där livlös
så kommer jag ändå aldrig ångra att jag var med dig hela vägen till ditt sista andetag.
Det var kort sagt det minsta jag kunde göra med tanke på din betydelse. Jag älskar dig.