Dagen jag i drygt en vecka försökt förtränga är nu förbi och hur jobbigt det än är
så känns det ändå helt okej.. än så länge. Visst att det kommer att kännas värre sen,
om ett par dagar, då saknaden tränger sig på och man börjar inse verkligheten
men.. jag försöker ändå se det här positivt. För för honom var det här det bästa ändå
och det är ändå det som är huvudsaken, hur jobbigt det än blir för en själv.
Vi hann åtminstone ta till vara på de här sista dagarna och göra dem till något bra,
och trots att det var hårt idag att bara få den grimma du hade på dig i handen
bara sekunder efter för att sedan gå ifrån dig liggandes där livlös
så kommer jag ändå aldrig ångra att jag var med dig hela vägen till ditt sista andetag.
Det var kort sagt det minsta jag kunde göra med tanke på din betydelse. Jag älskar dig.