2/4, fredag
Hm.. vet inte vart jag ska börja om jag ska vara ärlig
I några veckor nu, eller snarare månader, har man gått runt
men känner bara för att lätta på trycket en aning, om möjligt.
I några veckor nu, eller snarare månader, har man gått runt
och tänkt fram och tillbaka ja.. jag vet inte hur många gånger..
Vilket inte spelar någon roll i sammanhanget,
men i alla fall. Hursomhelst hade jag i princip bestämt mig,
eller har.. Grejen är väl bara den att jag började hoppas igen
efter en viss, positiv, överraskning tidigare i veckan.
Men efter att inte ha hört något mer.. Jag är bara så kluven.
En del av mig vill det här mer än något annat samtidigt som
det inte känns som om jag hör hemma där längre, på något sätt.
Jag hatar att känna sånt jag inte borde känna
och ta det så negativt som jag faktiskt gör men.. efter alla år.
Det är bara så svårt att släppa taget om det man levt av och för
och varit en del av. Vet inte om jag kan, men jag kanske måste?
Om jag bara tagit vara på tiden med dig,
du saknas verkligen.
