Nu sitter man här efter en morgonpromenad med vovven och snart blir det stan,
tänkte att jag skulle fusksola lite. Man vill ju gärna hålla kvar brännan så länge man kan
om man säger så, och alla vet ju hur fort den faktiskt försvinner.
Men ja ja, om jag ska vara ärlig så vill jag att dagen bara går jävligt fort kan jag säga,
för efter inatt kommer jag inte vara ensam längre
och ni anar inte hur bra det känns att snart ha honom vid sin sida igen, det kallas trygghet.


För så som det har känts att vara ensam.. det har varit hemskt. Förr var man van vid
att vara det och ta sig igenom alla motgångar på egen hand vad det än kunde handla om,
men sen han kom in i mitt liv har det varit annorlunda.
Sen det blev vi har vi varit två. Jag har inte behövt försvinna in i mig själv och dölja allt
vad jag känner, jag har istället kunnat öppna mig och delat med mig av det
för att sedan må bra mycket bättre. Och det är just det som har gjort att det varit så tufft.
När man är van vid att alltid ha någon där, för att sedan behöva tackla allt själv..
det här med Zorino har därför varit svårt för mig att bearbeta, det hade det nog varit ändå.
Och vad som stör mig är att väldigt många verkar tro att jag lämnat honom bakom mig,
men det har jag inte. Det kommer jag aldrig kunna göra.
Jag ser fortfarande in i hans box med tanken på att det är just han som borde ha stått där..