12/11, fredag
Vi har nu haft vår Floyd i 2 år! Dem 2 bästa åren på många sätt,
Då.. kunde han sitt lite halvt. Han kunde inte gå i koppel
på andra inte. Men han har helt klart gjort livet till det bättre.
Bästa, till och med. Vad skulle jag göra utan honom,
helt enkelt. Han är mitt liv nu, och en stor del av mitt allt!
Nu, idag, går har lös nästan jämt, följer med nästan överallt,
ligger på kontoret med dörren öppen, springer lös bredvid cykeln,
följer med på skogsturerna med V & R..
kan sitt, ligg, stanna, vänta, kom, tass, give me five, skall,
varsågod, höger, vänster, bakom.. ja-a.. allt han behöver kunna
och lite till. Dessutom vet han sin plats i livet nu, här hos oss.
Då.. kunde han sitt lite halvt. Han kunde inte gå i koppel
då han var så ivrig över att få gå ut att han bara drog och drog,
minst sagt. Vi fick turas om att hålla honom
för att han blev så stark och gjorde så att händerna krampade.
Vilket säger allt, nästan. Det sorgligaste är att..
han innan kände sig oönskad, oälskad. Att han inte räckte till.
Det tog lång tid att få honom att inse att han skulle få stanna,
att han var av betydelse för oss.
Precis just nu ligger han här bredvid mig i soffan
men benen i ett enda trassel. Där han hör hemma, tätt intill. Här.
Jag älskar dig ♥
Postat av: Sofia
Tårarna rinner.. Såå fiint!!!
Finaste Floyd!!
Många kramar till er..
