Ja ni.. vart ska jag börja? Vulfa slutar uppenbarligen aldrig att förvåna mig! Där har vi en start..

hur cool är inte hästen som bara skrittar rakt in till kompisarna i beteshagen, hälsar lite, går vidare,

stannar.. och bara.. är. Ja alltså.. okej om hon skulle göra så normalt sett kanske,

men efter att inte ha fått gå tillsammans med nämnda kompisar sen i Mars, varit konvalecent,
haft boxvila med endast promenader i 2 månader, bara skrittats i nästan lika många veckor till och..

ja.. bara fått gå ensam i  sjukhage. Ja, somsagt, hur cool är hon inte? Älskade, underbara häst alltså.

Att hon känts riktigt fin och med på noterna dem senaste dagarna jag haft henne är ju inte heller
något jag klagar på direkt. Ae, tack vare henne svävar jag som på moln idag.. trots en massa regn,
det ni! Och som hon förtjänat det här efter alla dessa månader.. finns inga ord.
Det känns faktiskt nästan som att idag var slutet på hela den här långa resan på något sätt,

ja bara det är ju en vinst - och en ännu större vinst är ju att vi helt klart kommit ännu närmare varandra,

blivit mer samspelta. Jag var med under hältutredningen, röntgen, alla dagar däremellan fram till dagen

det var dags att åka iväg, och ja hon märkte att något var på gång.. helt klart..

men jag var där både när hon somnade - och vaknade - och jag tror att det gjorde skillnad.
Sen har jag ju inte kunnat åka ut varje dag.. men varje dag jag varit hos henne, har hon varit prio ett,

enda undantaget är väl Floyd som kommit och trängt sig emellan henne till och från, haha. Min lillkille.

Så.. på många sätt har det varit en riktigt bra tid mitt i allt det motiga. Kan nog inte förklara det bättre

än så faktiskt. Nu ska hon hursomhelst få ha nästan 1 veckas semester innan vi forsätter där vi slutade

med igångsättningen, sen får vi se hur långt vi kommer och vad som händer i höst.
Bilder på den fina från dagen nedan iaf, kvalitén på bilderna är väl inte den bästa dock.. men whatever!